Isbjörn på menyn, del 2

Att få sin mat på restaurant tar ibland tid. Det är sällan jag äter ensam, men nu gör jag det. Då kanske man märker tiden extra tydligt. Och det går nog inte trögare här än annars. Servicen är utmärkt. Restaurang Funksjonærmessen som den egentligen heter har faktiskt vunnit pris för att vara nr 1 av 750 restauranger i Norge. Inte dåligt!

Men tiden går och jag ser små detaljer. Restaurangen är hotellets fruskostsal. Käkar jag en bättre middag vill jag kanske inte titta på burken med corn flakes. Fast jag måste i och för sig inte titta åt det hållet. Jag tittar mot fönstren och ser hur mörkt det har blivit ute. Riktig svart natt. Kolsvart. Nu kommer Kalle. Jag får det jag väntat på.

Förrätt av isbjörn. Foto: Johnny Friskilä

En trevlig tallrik med skivor av isbjörnkött. Väl stekta och för en gångs skuld skickar jag inte köttet tillbaka till köket när det är well done. Isbjörn ska vara well done och väl så det. Köttet ligger snyggt utsmyckat med flingor av maldonsalt. Bredvid ligger körsbärstomater som kocken har doppat et par sekunder i varmt vatten innan han (eller hon) har gjort små blommor av skalet. Tomaterna har sällskap av lite riven parmesan och en dressing som jag får veta är portvinssirap.

Bordsgrannarna ser avundsjukt på mig. Den här gången kommer jag ihåg att fota innan jag börjar äta. Jag smakar på köttet. En ensam liten bit isbjörn på tungan. Jag tuggar. Tar en bit till. Kombinerar med tillbehöret. Vad smakar det? Lite som nötkött. Lite som lever. Lite som val. Men hur smakar val? Det kommer jag till. Tomaterna smakar tomat, parmesanen hård vällagrad ost och portvinssirapen smakar så gott att den vill jag smaka igen.

Den som tror att isbjörn smakar björn tar fel.

Isbjörnen lever ju på säl. Sälen lever på fisk. Så ja, kanske lite antiklimax där. Men jämfört med tjejen i skinnaffären som efter att ha flådd sin första säl tyckte att köttet smakade diesel, så är jag lycklig. Den smakade inte diesel. Ät gärna isbjörn om du ska till Svalbard. Inte för att det är ett så fantastiskt bra kött. Det hade jag heller inte trott. Men prova. Det är annorlunda. Roligt. Jag har något att berätta om efteråt. Skriva om. En hel artikkelserie. Och ännu har jag inte kommit till huvudrätten.

Men inte kan man lämna restaurangen efter förrätten och restauranten förtjänar få en av sina huvudrätter presenterade.  Och medan jag nippar från mitt glas, av Kalle rekommenderat Fenocchio Barbera d’alba, årgång 2004. Italienskt rött vin är det och jag ska inte ens låtsas som jag kan mycket om vin. Men god var den i alla fall.

Jag tittar på den installation som står på bordet. Alla har likadana. Jag kan inte komma riktigt överens med mig själv. Om det är en vattenkaraff, en blomvas eller en konstig skulptur. Huvudrätten kommer. Det är sällan jag ser mat så snyggt presenterat som jag ser här. Mycket sällan.

Valkött och sälkött. Foto: Johnny Friskilä

Valkött och sälkött med inte internationell finesse kan man säga. Jag smakar på köttet. Två fina bitar grillad kött, delade på mitten så att man ser hur rött och fint köttet är inuti. Valköttet är mörkt som vinet jag dricker. Grillad över mycket stärk värme. Rått inuti medan ytan nästan är bränd. Men bara nästan. Köttet är aningen levrigt både i smak, färg och konsistens. Leverassosiationen när det gäller valkött är alltså inte bara fördomar. Sälkött däremot är mildare i smak. Mer som nötkött. Och ursäkta valen, bättre. Mandelpotatisarna som serveras bredvid har kokat sina 10 minuter. Sen blivit indränkta i smör. Jag gillar smör.

Vidare finns en söt rödvinssås som inte är dum, och sauterade grönsaker. Paprika, brokolli, selleri, grön sparris och minimajs. Kreationen är dekorerat med något så innovativt som en skiva wasabirot som ungsbakats och blivit riktigt krispig. Medan jag knaprar på wasabin tänker jag; perfekt! Inte som wasabinötter eller wasabi på tub till sushin här inte. Men en spröd rotgrönsak, som verkligen smakar wasabi fast med lite sötma och inte samma styrka som annars. Och det är snyggt.

Jag äter min mat, dricker min vin och klockan har blivit sent. Jag pratar lite med några norska turister som mötte dagen innan, när jag var på utflykt och åkte hundsläde. Jag blir mätt. Ingen efterrätt på mig inte. Sen är det ut i kylan. Promenad till den gamla gruvbrackan där jag bor ihop med turister, forskare och journalister. Och de jag bekantat mig med, de är alla nyfikna på hur isbjörnen smakade.

Om Johnny Friskilä

My name is Johnny Friskilä. I am Norwegian, but I live in Stockholm where I work as an independent tour leader and translator within Scandinavian languages and from English to Norwegian and Swedish. My customers as a tour leader are tour companies who want to offer a professional tour guide service on their cultural and adventure tours. I have traveled in a 100 countries, but my main speciality is countries of the former Soviet Union. As a translator, my customers companies who want to have their travel related material translated into Norwegian or Swedish. In my travel blog, Johnnybajdzjan.com, I focus on story telling and photography from destinations out of the ordinary. Off the beaten track, or the more hidden sides of our already well known destinations. My blog is in Swedish language and targets the more advanced Scandinavian traveler. My blog is therefore a non-chronological travel blog, with stories and adventures from countries and cultures far away.
Det här inlägget postades i Mat och recept, Resor och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s