Isbjörn på menyn, del 1

Svalbard. Foto: Johnny Friskilä

För ett år sedan:

I en broschyr läser jag om Longyearbyens restauranter. Har man riktigt tur kan man hitta isbjörn på matsedeln står det. Jag tänker att så mycket otur jag haft annars på resan (inte får jag se isbjörnar, inte får jag köra scooter, och inte får jag åka till den ryska bosättningen Barentsburg, som var det egentliga målet för resan.), så borde det bli dags med lite tur. I en affär där man säljer skinn av olika djur från hela värden, ser jag isbjörnskinnen. Otroligt vackra. Isbjörnar är fredade djur. Man får bara sjuka i nödvärn. Och ibland händer det. Min tanke säger, att om en affär har skinnet, så har någon annan köttet. Jag frågar i affären. Den mycket trevliga personalen, som precis visat mig skinn från olika sälar, fiskar och andra djur berättar. Förra året sköts en björn. Fast den var så gammal att köttet bara var att slänga. Men gå till den röda restauranten lite längre upp. Fråga där. De kanske inte har det på menyn. Men det kanske kan ordnas.

Nöjd och glad, med ett grönlandssälskinn i ena handen och en plånbok av havskattsskinn i den andra samt en ryggsäck full av vin och cognac beger jag mig iväg. Kamera på magen. Svårt att gå i snön. Känner mig som en packåsna. Inn på hotellet. Av med skorna som man gör på Svalbard. En mycket trevlig kvinna i receptionen. Jag frågar henne. Hon går, frågar kökschefen, kommer tillbaka. Ja. Om två dagar får jag komma. Då ska jag få isbjörn.

Två dagar senare och jag är hungrig. Fast ännu mer nyfiken. Nyfiken på djuret som har jag blivit lovat. Hoppas nu bara att de inte har glömt det. Kl. 21 har jag bord. Kommer prick. Bordet klart. Jag får menyn och vinkartan. Det är Kalle K från Kalmar som serverar mig ikväll.

Som sagt isbjörn står ju inte på menyn. Den måste specialbeställas innan. Men Kalle vet att jag ska ha isbjörn. Isbjörnen är förrätten och det är ju inget att bli mätt på. För min egen skuld behöver jag ju bara bekanta mig med huvudrätterna.

Det första först: Här serveras det sparris, gåslever, havskräftor och musslor. Internationellt. Hög klass. Fast kanske ingen arktisk exotism direkt.

Huvudrätterna: Torsk, oxfilet, ripa, säl, val och ren. Torsk kan jag koka hemma. Och knappast finns det något bättre än kokt färsk torsk med nykokt potatis och fina morötter. Men inte äter jag torsk här uppe.

Valet står alltså nu mellan ripbröst kryddad med rosmarin och portvinssås, artisk kombination av säl och val, och renfilet med lingonpäron och filopotatis.

Renfilet har jag i frysen, även om det kunde varit roligt att prova filopotatisen. Fast jag åker inte till Svalbard för att käka potatis. Ripbröst har jag inte ätit på många år, fast å andra sidan, det kan man nog köpa i Hötorgshallen. Sälkött har jag aldrig sett på Hötorgshallen.Valet blir; Arktisk kombination av säl och val med rödvinssås och sauterade grönsaker i wasabi och smörbakad mandelpotatis.

Kalle K kommer med ett papper. Isbjörnkött är ju lite annorlunda. En av orsakarna är trikiner, en liten mask som lever som parasiter i först och främst rovdjur. Köttet har testats för trikiner. Provet var negativt. Men i fall det ändå skulle vara en liten trikin där, och ifall han inte dog i stekpannan, så får jag signera ett papper. Jag äter min förrätt på egen risk!

Några norska killar på bordet bredvid hör att jag nämner just isbjörn. Och när servitrisen kommer, frågar de.
– ”Har ni isbjörn?”
–” Nej tyvärr, den är specialbeställd”, blir svaret.

Rökt valkött på bädd av rödkål. Foto: Johnny Friskilä

Nu kommer Kalle tillbaka. Inte med björnen, utan med kökets lilla appertizer. Mycket trevligt! En liten och gullig tallrik med något så sällsynt som rökt valkött! Stekt några sekunder, saftig och röd inuti, skuren i fina skivor, smyckad med maldonsalt, svartpeppar, och en sirapsaktig dressing. Allt ligger vackert på en bädd av rödkål och annat grönt som inte växer på Svalbard. Jag njuter så mycket att jag glömmer att fota innan. Så mycket för mig som matreporter! Det som ännu inte är uppäten försöker jag snygga till så gott det går. Jag fotar.

Medan jag äter fantaserar jag om att rökt valkött kanske är något man kan bjuda sina kompisar på. Som en förrätt. Med lite amerikansk röksyra från Hemköp och valbiff från Norge kan man nog göra något spännande. Och kombinationen med den krispiga rödkålen är absolut inte dum. Dessutom vacker.

Om Johnny Friskilä

My name is Johnny Friskilä. I am Norwegian, but I live in Stockholm where I work as an independent tour leader and translator within Scandinavian languages and from English to Norwegian and Swedish. My customers as a tour leader are tour companies who want to offer a professional tour guide service on their cultural and adventure tours. I have traveled in a 100 countries, but my main speciality is countries of the former Soviet Union. As a translator, my customers companies who want to have their travel related material translated into Norwegian or Swedish. In my travel blog, Johnnybajdzjan.com, I focus on story telling and photography from destinations out of the ordinary. Off the beaten track, or the more hidden sides of our already well known destinations. My blog is in Swedish language and targets the more advanced Scandinavian traveler. My blog is therefore a non-chronological travel blog, with stories and adventures from countries and cultures far away.
Det här inlägget postades i Mat och recept, Trevligt med tilltugg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s